Med och utan hjärntvättsvaccin

Jag flyttade nyligen tillbaka till Stockholm efter att ha bott en tid i Berlin. En sak som slår mig nu tillbakaflyttad är hur skönt det var att leva en tid utan all stockholmsk hjärntvätt. Så här ska du vara, så här ska du se ut när du är det, det här ska du tycka om, det här ska du ha tröttnat på, osv. Att Stockholm är ytligt och hetsigt konformistiskt är ju ingen nyhet och att klaga på det blir lätt patetiskt, men jag upplever det på ett nästan fysiskt sätt nu som gör att insikten ändå sjunker in lite djupare än vad den har gjort tidigare. Tänker mycket på upplevelsen av att det inte behöver vara så och hur skönt det var där i frizonen. I stället här: ythetsen, karriärismen, den ”sociala kompetensen”, elitens klasshat. Allt det där stryper mig som ett par indiemärkesjeans runt halsen. Andnöd! Det som stör mig mest är att det sipprar in i mig. Hade jag varit immun hade jag väl sett det som problematiskt, men knappast tagit det så känslomässigt som jag gör nu.

Självklart finns det där i Berlin också, men i mindre grad. Eller snarare, de områden som är befriade från det är större och mer vitala än vad jag upplever dem i Stockholm. Visst, rätt jeans och die korrekte Musik och så, men har du det inte så är du kanske intressant och värd att prata med ändå. (I alla fall utanför Mitte och svenskarnas Prenzlauer Berg.) En aning mindre andel av den dagliga hjärnkapaciteten läggs på att fixa ytan. Resultatet blir dålig tysk stil, men även – förlåt att jag romantiserar – friare människor. Men frizonsupplevelesen beror nog inte bara på staden i sig, utan antagligen minst lika mycket på ett slags kulturell immunitet som jag hade där. Tyskland och Sverige är ju på många sätt samma sak och min tyska är helt okej, men trots det så missade alltid tunnelbanereklamen och fredagsbilagornas budskap mig. De gick liksom inte rakt in i huvudet på samma sätt som de gör här utan studsade istället på näthinnan och föll döda ner på marken runt omkring mig. De var riktade till någon annan och själv levde jag i ett väldigt skönt utanförskap light. Här går den där skiten på ett annat sätt rakt i hjärnan och jag vill inte ha den där. Den är inte skapad med hänsyn till mig mer än hur man tjänar pengar på mig eller hur man höjer sin status genom att få mig att bry mig.

Alla de som lever här bredvid mig i Stockholm utan att ta till sig skiten, jag ser upp till och studerar dem. De som bryr sig om viktigare saker. Gässen för vilka gratisnöjestidningarna bara är vatten som rinner av. Nåja. Snart kanske jag blir vuxen jag med och slutar ta till mig.

En ironisk detalj i det hela är ju att bo-en-tid-i-Berlin är ett av alla de där budskapen om vad man ska göra och vem man ska vara som surrar omkring här i luften ovanför Götgatan. Jag gick på det och det var skitbra.

Guys and dolls

Gårdagens slösurfande ledde fram till den inte helt ojobbiga filmen Guys and dolls. Det är en snaskig freak show-dokumentär om fyra män som lever tillsammans med dockor. Bortsett från de orealistiska kroppsideal som dockorna förkroppsligar, så är de extremt realistiska, med mjuka läppar, tungor av olika snitt, äkta svenskt pubishår och olika ansikten för vaket respektive sovande tillstånd. Männen lever tillsammans med sina dockor i något slags förhållanden. Förvånansvärt sympatiske Davecat säger t ex något i stil med ”i början var det mest om sex, men nu efter ett par år handlar det mer om att bara vara tillsammans”. En annan man åker på bilturer tillsammans med sin docka och en tredje vill bli begravd tillsammans med sin. Fast ganska mycket om sex verkar det fortfarande handla om. Vissa av scenerna, t ex hur det går till hos företaget Real dolls dockreparatör (”I’m running out of vaginas!”) har liksom bränt sig fast på min näthinna och det känns som att jag måste prata av mig. Men – det här ska inte vara någon terapiblogg så vi kan ju ta det förklätt till analys istället.

I en metafilterdiskussion om Guys and dolls är alla eniga om att männen är freaks. Samma sak försöker de endast på ytan förstående filmskaparna säga och så känner även jag ganska mycket. Samtidigt så kommer jag ju inte ifrån känslan av att de här snubbarna och deras dockor trots allt säger något om de ”normala” männen och den ”normala” heterosexualiteten. Å ena sidan mainstreamperspektivet där de är de oförståeliga avvikarna, å andra sidan det feministiska ryggmärgsperspektivet där de visserligen är extremen men extremen på ett kontinuum av heterosexuella män, vanliga såväl som ovanliga.

Det är intressant i vilken grad det går att argumentera för ett av dessa perspektiv framför det andra. Tolkningen av det enskilda fallet kommer ju här av ett större perspektiv på världen som man knappast kan bevisa. Sådana perspektiv bygger mer på indoktrinering och/eller upplevelsen av att ett visst perspektiv ger den bästa förståelsen av en lång rad separata situationer. (Välj själv vilket av de två perspektiven som bygger på vad.) Men om man ändå vill säga något mot synen att männen bara skulle vara avvikande freaks, så är det att deras val att leva med dockor trots allt inte är så himla obegripliga. Det kan ju vara det avvikande freaket i mig själv som talar när jag säger så, men det känns mer som att det är majoritetsnormen i mig som – en aning besvärat – känner igen männens inställning som något bekant. Hade dockorna föreställt rymdvarelser eller om männen hade haft dem för att föra något slags envägskommunikationsdiskussioner om lyrik med, så vore det mer svårförståeligt, mer någonting helt utanför systemet. Men nu – de sover omfamnandes, tittar på tv tillsammans och har sex, med en gissningsvis rätt traditionell uppdelning av aktiv/passiv roll. Den kvinnliga rollen i en sådan relation är sådan att den för de här männen kan ersättas av ett dött objekt, om än inte helt så åtminstone delvis. Som en av dem uttrycker det: ”det är inte som en organisk kvinna, men det är bättre än inget kvinnligt sällskap alls”. Det passar på något förvridet sätt ändå in i en bekant form av förhållanden. Att män har sex med ett dött objekt är trots allt mer begripligt än att de diskuterar lyrik med det. För att tala med Young så ingår det i allas vår kollektiva föreställningsvärld om hur sexualitet och kön fungerar. Rimligen säger det därför också något om de som formats av denna föreställningsvärld.

En detalj som en organisk kvinna i min närhet påpekar, är att männen ändå missat något i sammanhanget: kvinnan som erövring. De går direkt på resultatet av en flickvän – sex, någon typ av sällskap, etc – utan att bry sig om hur de har fått det. Det vill säga, de missar den del av manligheten som går ut på att vinna sin kvinna. Det är ett misstag som känns ganska passande för männen i filmen. De framstår som förhållandevis ofreakiga men med inte helt full koll på det sociala finliret. Så förstår de ju till exempel inte konsekvenserna av att lämna ut sig i en brittisk skandaldokumentär. Eller så bryr de sig inte. Antagligen just därför talar de så öppet om sådant vi helst inte vill veta av. Men som kittlar. Freak showens koncept du vet.

Andra bloggar om: guys and dolls, män, sex

Neutrinobservatoriet Super-K

Jag läser den nyligen uppdaterade listan över världen sju underverk och slås av att det japanska neutrinobservatoriet Super-Kamiokande tydligen inte finns med där, inte ens bland kandidaterna. Vad är ett underverk om en sjö av 50 000 ton perfekt rent vatten inrymd i en guldskimrande detektorbeklädd jättesal en kilometer under marken inte är det? Här studerar man den mystiska pyttepartikeln neutrinen och vad som händer när denna krockar med andra partiklar i vattnet. Observatoriets enorma storlek kommer av att dessa krockar är så ovanliga och att man måste ha väldigt mycket vatten för att få chans att se dem. Strålande vackert i sig och ännu större konst av att experimenten kan bidra till en grand unification theory om hur vårt ursprungligen symetriska universum förvandlades till ett asymetriskt.

Begrunda särskilt den vänstra bilden med båten. Mer bilder 1, 2, 3 på den officiella sidan och här pedagogiskt om fysiken bakom (via MetaFilter).
Andra bloggar om: super-k, neutriner, underverk