De senaste veckorna har jag jobbat på kollo där jag förutom att träffa massa förträffliga människor fick tillfälle att läsa Catherine Faherty’s underbara Vad betyder det? (What does it mean to me?). Boken riktar sig till barn med högfungerande autism eller asbergers och även om jag inte har just någon av dessa diagnoser så är jag – i likhet med min mer målgruppsinkluderade medläsare – helt såld. Det den försöker göra är att skapa självmedvetenhet hos den autistiske läsaren, något man ofta har brist på. Jag vet inte mycket om diagnoserna i sig så dem ska jag inte fördjupa mig i mer än att konstatera att autister och icke-autister tenderar att ha skilda åsikter om vad som är lätt respektive svårt att lära sig utantill. Så är t ex årets alla namnsdagar något som de flesta icke-autister tycker är jättesvårt att lära sig utantill. Andra saker har de lättare för men de sakerna har istället många personer med autistiska drag svårt för att lära sig. Boken förklarar den senare typen av saker på ett grundläggande och pedagogiskt sätt. Ibland väldigt grundläggande:
”Människor är en del av livet. Det finns människor i skolan. Det finns barn, tonåringar och vuxna och det finns äldre personer. Det finns människor i affärer, i bilar och det finns människor som är ute och går. Ibland är de ensamma och ibland är de tillsammans. Människor skiljer sig från föremål. Föremål är saker som till exempel möbler, leksaker och stenar.”
Mycket handlar om att förklara hur den icke-autistiska majoriteten fungerar och tips på hur man kan anpassa sig till dem. Det görs med inställningen att det ena är inte bättre än det andra, men nu råkar det vara så att de flesta människor runtomkring mig är icke-autistiska och då kan det ju vara praktiskt att jag lär mig deras kultur och sätt att fungera. Så konstaterar man till exempel att de flesta människor tenderar att bli nervösa och obekväma när jag talar högt och (för lyssnaren) obegripligt med mig själv. Tips för att lösa detta är att: gå därifrån och prata med mig själv där ingen annan hör mig. Viska. Prata med mig själv tyst inuti huvudet. Det sista är spännande. Talar jag med mig själv högt är jag en galning men att göra det tyst inuti i huvudet är friskt och normalt och något som varenda människa gör. Varför det är just så är svårt att säga men så råkar nu de andra tydligen fungera och vi får väl anpassa oss då. Vidare förklarar man konceptet tankar (”alla har tankar”), hur man känner igen sina egna tankar (att hoppas, att vara arg, att vara rädd, osv) och det klart märkliga faktum att jag inte kan se deras och de inte mina. Och om att försvinna iväg i fantasin:
”Det kan vara roligt för mig att tänka på min fantasivärld. Men det kanske inte är så roligt för andra människor att vara med mig när jag är i min fantasivärld. De kan inte se eller höra mina tankar. Andra människor är i verkligheten. (…) Verkligheten finns hemma och i skolan och på andra ställen jag känner till.”
Andra saker att lära sig för en lyckad assimilation i det sociala är underliga företeelser som humor, lekar och spel. Så får man lära sig att när man leker så låtsas man att det är som det inte är. Varför är svårt att säga, men så gör de andra. Spel handlar om att vinna och förlora. ”Man ska vinna.” Återigen är varför väldigt oklart men det är det man ska. Och så vidare. Den icke-autistiske läsaren inser hur sjukt avancerat, godtyckligt och nästintill osynligt det sociala är. Allt det där människor håller på med. Autisten visste det redan.
0 Svar till “Människorna – En bruksanvisning”