Krävs det rasregistrering för att registrera rasism?

Krävs det det? Och hör du till dem som är rädda för högljudda gäng av invandrarkillar i tunnelbanan?

Svenska staten har fastslagna mål för hur stora andelarna anställda med utländsk bakgrund minst ska vara inom olika myndigheter och verk. Men varje sådant försök att bryta segregering görs till priset av att man slår fast just de kategoriseringar som är en del av grunden till segregeringen. Det var huvudproblematiken i ett panelsamtal jag lyssnade till häromkvällen (Etnotismens fängelser – är mångkulturalismen rasistisk? på Café Panorama arrangerat av Arena).

En och annan poäng gjordes. Devrim Mavis påpekade att kategorin ”utländsk bakgrund” (vilket tydligen definieras som att båda ens föräldrar är födda i utlandet) är både mindre och större än gruppen som drabbas av de rasistiska strukturerna. I själva verket är det vithet som är det centrala. Exakt vad hon la i begreppet gick hon inte in på, men det är knappast hudfärg det handlar om. Tror man det missar man återigen målet. Istället måste man se att rasismens kategorier är diffusa, föränderliga och ofta inkonsekventa. Det finns en lång rad egenskaper som påverkar huruvida någon passerar som vit eller icke-vit. Hudfärg är naturligtvis en viktig sådan, men även vilken variant av svenska man talar, kläder, attityd, namn osv spelar in. Och naturligtvis klass. För inte länge sedan hörde italienare i Sverige till de icke-vita, idag ser demografin på arbetsmarknaden annorlunda ut och de har ersatts av andra.

Det gör att all målstyrning med nödvändighet blir svår. Den egentligt relevanta kategorin ”vit”/”icke-vit” kommer alltid vara en diffus sammanvägning av en mängd olika faktorer och knappast något att använda i statliga måldokument. Det leder över till centralbyråkraten Quasar Mahmoods poäng om att man trots allt kanske måste använda kategorin ”utländsk bakgrund”, men då ständigt se det som ett trubbigt mätinstrument och ingenting annat. Idag används det för att definiera mål och kommer därigenom att uppfattas som något väldigt verkligt, en tydligt avgränsad homogen grupp människor som till slut riskerar bli till identitet. Tyvärr gick han inte in så mycket på vad det här ”trubbiga mätinstrumentet” innebär. Själv skulle jag kalla det en approximation av rasismens föränderliga, luddiga kategorier. Det finns något där under som vi för att kunna studera också måste kunna ringa in: de kategorier genom vilka de rasistiska strukturerna för tillfället verkar.

Att diskutera de här frågorna utan att diskutera klass blir dock lite märkligt. Långt ifrån alla uppfattningar om ras hänger samman med klass, men det är rätt uppenbart att statliga måldokument för andelar anställd personal aldrig kan lösa några egentliga problem. En del av lösningen måste vara en vettig ekonomisk samhällsstruktur. Det handlar inte om att bli kvitt några kapitalister som sitter i styrelserum och konspirerar ihop rasideologier, men om att klassklyftor alltid kommer ta sig kulturella uttryck. Om vithet, etnicitet, ras eller invandrarhet erbjuds så kommer de att användas i den ekonomiska uppdelningen av människor.

När den vita medelklassen på väg hem en kväll hamnar i samma tunnelbanevagn som Ett Gäng Invandrarkillar, så tror de kanske att det är invandrare de är rädda för. Men framförallt är det de från andra sidan inkomstklyftan man räds. De från bostadsområden där man inte tycker att samhället alltid är så himla fint, de som inte har så mycket att förlora. Arbetarklasskillar i grupp. I ett rasrent 1800-talssverige var markörerna annorlunda, idag fungerar icke-vithet utmärkt.

Intressant? Andra bloggar om: rasism, ras, klass, integrering, politik
  .

Apropå tolkningsföreträde

Som fortsättning på det här… När presenteras två fenomen som helt utan samband och när är de delar av varandras beskrivning? Från förstasidan på morgontidningens nätupplaga idag.

.

.

.

Andra bloggar om: politik, icke-politik, klimat,överlevnad

.

Att beskriva presidenters födelsedagslyx och de fattiga

”USAs president George Bush firade sin 61:a födelsedag med ett kalas och valmöte för flera miljoner kronor samtidigt som många amerikaner går hungriga och arbetslösa.”

En sådan ingress skulle naturligtvis inte sveriges största morgontidning kunna skriva på nyhetsplats. Däremot kan man skriva den exakt motsvarande ingressen för en artikel om Robert Mugabe (finns inte på nätet). Att man skriver så om Mugabe är bra. Att det i det dominerande offentliga samtalet, det som gör anspråk på att vara neutral rapportering, vore otänkbart att skriva så om Bush, är mindre bra.

Att tredjevärldendiktatorer till skillnad från västerländsk elit tar guldet direkt ur statskassan gör ingen större skillnad förutom att det blir tydligare så. Bush driver en aktiv politik – krig included – för att hålla igång ett system där dollarna strömmar åt vissa håll. Åt hans håll närmare bestämt. Närmare beskrivningar av det torde vara överflödiga. Men det att själva seendet, tolkningen av en händelse, aldrig är neutral är värt att påpeka om och om igen.

Vi ser något – en presidents födelsedagsfirande. Vad är den mest relevanta beskrivningen av vad som egentligen händer? Att gästerna hade på sig vissa kläder, att presidenten sa vissa saker och att det påverkade räntan eller som här: att det samtidigt som presidentlyxen existerade fattiga människor? Vad gäller sanning och neutralitet är beskrivningarna likvärdiga. Alla tre kan vara sanna, ingen är – i egenskap av vald beskrivning – neutral. Skillnaderna finns i relevans: vad har vi intresse av, vad tycker vi är det viktiga?

Intressant? Andra bloggar om: media, mugabe, george w bush, hegemoni, ideologi
  . 

Hur vågar vi hålla på å leva så här utan internetcensur?

Det här är utmärkt och antagligen väldigt effektivt. Man kan föreställa sig en sen natt på dikatorns kontor där han sitter framför datorn och funderar på nästa inrikespolitiska steg:

Hmmm, jag googlar på’t…

”Din sökning – Folkmord – matchade inte något dokument.”

Skit. Jag får väl strunta i folkmördandet och hitta på något annat dårå.
.

Andra bloggar om: censur, eu, folkmord

.

Till Zaremba: En grundkurs i strukturers logik

Vad att säga om Zaremba? Avgörande är att se att problemen som han lyfter fram i grund och botten handlar om problemen med att genom liberal individfokuserad lagstiftning försöka åtgärda strukturella problem. I den mån en förtryckande struktur bärs upp av individuella handlingar som i sig är kriminella så är det någorlunda lätt. Det är vad man försöker åtgärda genom hatbrottslagstiftning: att misshandla någon på grund av personens sexuella läggning räknas som ett allvarligare brott än annars eftersom en sådan det förutom att vara en misshandel även upprätthåller en homofob struktur.

Mer problematiskt är alla de på ytan oskyldiga företeelser som även de bär upp strukturen. Var och en för sig är det inte särskilt allvarliga. I en jämlik värld vore en film med svartmuskig skurk inget problem (vissa människor är ju svartmuskiga så rimligen är även en del skurkar det). Men i ett samhälle, som vårt, där skurkar klart oproportionerligt ofta avbildas som svartmuskiga är det ett problem. Det är ett uttryck för en rasistisk struktur och det är även en del av vad som skapar (och är) den rasistiska strukturen. Motsvarande för de miljontals heteronormativa detaljer som var för sig inte tycks så allvarliga men som tillsammans gör att en tonåring i Tierp försöker begå självmord. Det heterosexuella slår över och blir dödligt normativt. Politik som syftar till att förändra detta är inte lätt. Antidiskrimineringslagstiftning har sin plats, lärare ska inte kunna säga vad som helst. Men de viktigaste delarna måste ändå bestå i aktiva handlingar snarare än repression. Att lyfta fram alternativ, att fler röster tillåts, förändrat fokus i utbildningen. Ifrågasättande och diskussion som inte slutar med skadestånd. Reell maktförflyttning. Och grunden är som vanligt: organisering. Men som sagt, svårt är det.

Att åtgärda de problem som Zaremba lyfter fram är ett måste men det betyder inte att vi ska ge upp det större projektet. Vi lever i ett samhälle som präglas av förtryckande strukturer och dem försöker vi (somliga av oss) bli av med. Det är naturligtvis komplicerat och i den processen kommer fel att begås som måste lyftas fram. På så sätt kan vi på ett bättre sätt frigöra oss från förtryckande strukturer. Målet helgar inte alla medel. Alla föreslagna medel är inte ens särskilt effektiva. Naturligtvis.

Men det som gör Zarembas artiklar provocerande är att han så uppenbart låter de problem han funnit stå för en hel form av politik. Han tycker inte att vi ska rätta till några små detaljer, istället ska vi ge upp hela projektet att via staten riva ned förtryckande strukturer. Det säger han inte rakt ut men det är självklart att artikelserien är väldigt välkommen av motståndarna till antidiskrimineringspolitik och kommer användas som verktyg av dem. Så – let them on! Men diskussionen som de måste ta handlar om vilka strukturer som finns och om hur man bäst förändrar dem. Och om man över huvud taget vill förändra dem. Att diskutera Zarembas problem separat från detta funkar inte.

Intressant? Andra bloggar om: maciej zaremba, hatbrott, rasism, queer

.

Stuff white people like

Hur att handlas med dem, en guidebok.

.

Stort tack, Billström

Det de kallar arbetslinjen slår igenom i anhörighetsinvandringen: Tobias Billström står i aktuelltstudion och säger att så farligt är det väl ändå inte, man har ju t ex inte infört försörjningskrav för barn som vill få hit sina föräldrar.

Eh…?

Men det är väl bra att han påpekar när vi ska vara tacksamma. Annars hade vi lätt missat att glädja oss över att barn som flytt slipper fixa jobb och bostad för att få återförenas med sina föräldrar. Jävla förspänt. Och så klagar folk på att man i andra fall kommer hålla arbetslinjens fana högt och hålla splittrade familjer splittrade. Tacksamma borde vi vara.

.

Misstänkt lämplig timing för CIA-erkännande

CIA-chefen erkänner att man har använt vad som kallas ”brutala metoder” men som heter tortyr: att hålla en persons huvud nedtryckt under vatten så att drunkningskänslor uppstår. Ingen är väl egentligen förvånad, man kan bara konstatera att erkännandet kommer med bra timing. Om man har ett erkännande att göra som man helst vill ska försvinna i ett massivt mediaflöde om annat, så finns i USA få dagar som är bättre lämpade än the super tuesday. Metoden har uppmärksammats förut. Dagarna efter 11 september 2001 uppmanade en brittisk myndighetschef sina medarbetare att om de hade pinsamma rapporter att släppa, så gör det nu.

DN, SvD, Andra bloggar om: PR, tortyr

.