Arkiv för november, 2008

Cyklopen brinner

Ilska och sorg. Igår brann kulturhuset Cyklopen ned. Det fantastiska brokigt ihopsnickrade containerslottet, icke-auktoritärt och oberoende, Högdalens pärla. Allt talar för att det är nassarna som gjort det.

Jag börjar nästan gråta när jag tänker på allt det arbete som lagts ned och allt det Cyklopen symboliserar som nu har atackerats. Men sen finns det en annan sorg där också. En sorg och rädsla för allt som det här kan komma innebära. Risken är stor att allt fler inom de rödsvarta rörelser som har haft cyklopen som ett hem nu kommer att förtvivlas, sluta sig och välja våldet. Nazisterna svarar på samma sätt och det hela eskalerar bortom kontroll. De som inte tror på våld känner sig snart inte längre hemma i rörelsen och drar sig undan. De som är kvar gräver sig djupare och djupare ned i symbiosen med motståndarna. Möjligheterna minskar ännu mer att formera det breda folkliga motstånd som är nödvändigt för att motarbeta nazismen på riktigt.

Det är den 30 november idag. Om en vecka är det Salem. NSF nystartar som ”Folkfronten”. Jag tänker på 90-talets brinnande flyktingförläggningar och det hela känns väldigt, väldigt dåligt.

Men! Cyklopen står för ett konstruktivt motstånd, att helt konkret och tålamodskrävande bygga ett hem. Fram med svetsen, sågarna och plank – vi fortstätter!

Stöd återuppbyggnaden på pg. 1607552-5. Manifestation vid Sergelsgatan början, typ Plattan, alldeles strax (30/11) kl 16. Och sen på lördag 6 december, kl 12:00 i Salem C. Vi ses!

Andra om , , , . Andrea Doria, Proletärbella.

Om våld mot män och våld mot kvinnor

Är mäns våld mot män allvarligare än mäns våld mot kvinnor? Igår var det internationella dagen mot det senare, vilket Svensson uppmärksammar på följande vis:

Våld av unga män mot unga män är och har alltid varit det stora våldsproblemet. Inte våld mot kvinnor.

Att våld inom gruppen unga (fulla) män är den vanligaste formen av våld i Sverige är värt att påpeka. Att det ökar är väldigt allvarligt. Men betyder det att det är ”det stora våldsproblemet”? Vad det stora våldsproblemet utgörs av beror väl på vad man har intresse av, men klart är att en grupp som drabbas av låt säga 50 misshandelsfall en viss helg inte nödvändigtvis är ett fem gånger så stort problem som en som drabbas av 10.

Ett knytnävsslag är något långt mycket mer än den direkta smärtan, blåmärkena och det eventuella sjukhusbesöket. När det görs av en man mot hans fru eller flickvän innebär det nästan alltid skapandet och upprätthållandet av ett maktförhållande som går långt utöver det enskilda slaget. Det handlar om maktbalansen i hela deras relation. Om rädsla, kontroll och utökat rum för nya slag i framtiden. Skammen och hemlighållandet gentemot omgivningen. Barn som tvingas se på. Och mer än så – förhållandet mellan män och kvinnor i allmänhet påverkas långt utanför de grupper som är direkt inblandade. Rädsla, kontroll, vetskapen om vem som har makten över vem. Om vad det innebär att vara man respektive kvinna.

När en ung full man fäller ett på ytan likadant knytnävsslag mot en annan ung full man utanför krogen en lördagsnatt den 25e är de större konsekvenserna helt annorlunda. Naturligtvis finns där den direkta smärtan och ofta skapar det säkert en rädsla hos den drabbade mannen för att vara ute på nätterna. Kanske skam. Men proportionerna är i allmänhet helt annorlunda. Det handlar inte om skapandet av rädsla och maktlöshet inför en person du lever tillsammans med. Och knytnävsslaget på krogen skapar inte ett maktförhållande mellan två olika samhällsgrupper. En stor del av mellanmanligt våld kan nog tvärtom ses som en rätt intern grej inom samma grupp av män som super och slåss – ena dagen är det jag som slår, andra dagen du.

Intressant?  Andra bloggar om , ,

Äger jag min tid och talar det för IPRED?

Äger man sin egen tid och har det i så fall någon betydelse för IPRED-lagen?
Bloggen Bent skriver

För i slutändan så är det, trots vad fildelningsanhängarna säger, en fråga om äganderätt. Äganderätten till sin egen tid, sina investeringar, och sina egna händers arbete. Och det är själva grunden för äganderätten, bortom alla konkreta ting som produceras av handens arbete.

Jag äger alltså min egen tid. Att jag äger min tid skulle ju kunna tolkas som att det är jag och ingen annan som bör få välja var jag ska lägga den tiden. Det verkar rimligt. Så länge jag inte på ett rättmätigt sätt är frihetsberövad, så bör jag få bestämma själv vad jag ska göra imorgon mellan kl 9 och 17.

(Dvs så borde det vara: fria beslut och frivilliga avtal. I ett samhälle där endast ett fåtal äger de produktionsmedel som är nödvändiga att använda för att vara en fullvärdig samhällsmedborgare ser det som bekant annorlunda ut – avtalet om att sälja 8 st av min morgondags timmar är i själva verket inte alls särskilt frivilligt. Men det är ett stickspår.)

Men Bent går längre. Han menar inte bara att jag har rätt att bestämma över min tid, utan att jag även har rätt till de ting som jag har lagt ned min tid i. Det är något helt annat och verkar inte alls självklart. Om jag arbetar 8 timmar på en wikipediaartikel så äger jag inte den texten och om jag lägger ned 8 timmar på att rena vattnet i Östersjön så äger jag inte Östersjön heller. När nedlagt arbete innebär ägande av ett ting och rätt att utestänga andra från användandet av detta ting, är aldrig självklart. Det betyder inte att jag aldrig äger någonting, utan bara att äganderätten är något som vi måste konstruera och avgränsa tillsammans på politisk väg. Har Bunny Striker Lee rätt att stänga ute andra från användadet av reggae på grund av att han la ner ett enormt arbete på att skapa stilen? Och vad gäller för de enskilda låtar han har producerat?

Vad som är en bra utformad äganderätt för t ex låtar, musikstilar och innnanhav måste alltid vara något vi kommer överens om utifrån vilka fördelar och nackdelar den har. I den avvägningen väger det naturligtvis oerhört tungt hur ett visst slags äganderätt påverkar skapandet av nya konstverk, men det har även betydelse hur stor tillgång människor kan få av konstverken. Men ytterligare en faktor att ta med är att en rimlig äganderätt måste vara möjlig att upprätthålla. Här kommer teknologin in. Privat äganderätt av ett moln (som jag har lagt ned mitt arbete i) är inte rimligt oavsett vilka fördelar det hade haft om det vore möjligt. På grund av teknologisk utveckling är nu äganderätt till inspelad musik inte längre möjlig att upprätthålla som det var förut. Man kan försöka med en IPRED-lag men för det första är det tveksamt om det skulle lyckas ens kortsiktigt. För det andra innebär det att man ger privata multinationella bolag en fullständigt orimlig befogenhet att göra polisens jobb.

Något som jag tror förvirrar här och som behövs för att Bents argumentation ska bli åtminstone lite rimligare är begreppet legitima förväntningar. Om jag har goda skäl att tro att jag kommer äga ett moln när jag lagt ned arbete på det så gör det att jag kan ställa rimliga krav på att få äganderätten till det. Dvs det räcker inte med att jag faktiskt tror det utan det måste finnas goda skäl utifrån lagstiftning, tillgänglig kunskap om teknologin, osv – jag har en legitim förväntning. Någonting problematiskt finns det i att förvägra musiker och konstnärer äganderätten till ett verk som de lagt ned sitt arbete i ett verk om de hade legitima förväntningar om att kunna begränsa andras tillgång till det.

Hur pass problematiskt? Tja, de som har skapat musik eller film de senaste åren bör ju ha varit medvetna om att fildelning kommer att ske. De som skapat musik eller film innan storskalig fildelning blev allmänt känt är kanske mer berättigade till sina verk – å andra sidan bör en rimlig konstnärlig äganderätt klinga ut med tiden och de har vanligen fått skälig ersättning redan. Notera att ett sådant argument om legitima förväntningar bara gäller konstverk som skapats med nuvarande och tidigare lagstiftning, dvs det är inget skäl för att skydda nyskapade konstverk i framtiden. Talar det mot en legalisering av spridning av tidigare skapat material? Talar det för IPRED? Nja, jag tycker det väger ganska lätt gentemot de andra värdena. Men det är inte självklart.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Lissabon och medias totala misslyckande II

Medias tystnad om lissabonfördraget hänger naturligtvis samman med att de har en bild av politik som något där alla viktiga skiljelinjer går mellan borgarna och vänsterblocket. Man litar på att om det finns en viktig politisk fråga så kommer S och M att vara oense om den och sätta igång en debatt som man sedan kan skildra. När så S och M är eniga om att få igenom lissabonfördraget, gärna så fort som möjligt innan någon märker det, så gör inte media någonting av det. Några småartiklar på politiksidorna långt inne i tidningen, några ledarstick, osv. Den berömde mannen på gatan behöver inte uppmärksammas. En sådan fråga där de stora partierna är ense utgör ett test av medias demokratiska roll. Att informera medborgarna om att något stort är på gång och om vad det innebär så att folk själva kan ta ställning. Klarade man det? Fråga mannen på gatan om han känner till vad som beslutades sent igår kväll och vad det innebär.

(Att det blev debatt om EG och EMU trots att de stora partierna var ense berodde ju på att det fanns en tredje reell maktfaktor – folket.)

Sen om man ska kalla det här för ett misslyckande eller ett utfall av en borgerlig EU-positiv mediavärld är kanske inte självklart. På något sätt hänger det väl samman.

Andra bloggar om: , , , ,

Om Lissabon och medias totala misslyckande

Den svenska riksdagen röstade just igenom en enorm maktförflyttning från Sverige till ett EU allt mer likt en federal stat. Ett EU vas nyliberala ideologi nu skrivs in som grundlag. Hur många svenskar kan redogöra för vad lissabonfördraget innebär? Inte många.

Den totala frånvaron av debatt som har föregått det här beslutet gör mig mörkrädd. Efter att svenska media följt det amerikanska presidentvalet in i minsta pyttedetalj i över ett år, kommer här ett beslut som gäller grunden i vårt politiska system och som fullständigt ignoreras. I valet på andra sidan Atlanten hade svenska medborgare ingenting att säga till om, men i den här frågan har de faktiskt det. Så – låt de inte veta något. Kom ihåg Irland, håll tyst.

Visst, naturligtvis har fördraget tagits upp någon gång ibland, men i proportion till beslutets vikt så har tystnaden varit öronbedövande. Fråga vilken svensk som helst på gatan vad lissabonfördraget innebär så inser man hur totalt undermåligt media har skött det här. Oavsett vad man tycker om själva fördraget måste man fråga sig: när ska man ha en ordentlig samhällsdebatt om inte när man förändrar det politiska systemets grundvalar? Vänsterpartiet och Miljöpartiet har kämpat på för att lyfta frågan men i allt för kraftig motvind. När eliten är enig är den bra på att hålla nere demokratin.

(Och varför krävde då inte sossarna garantier för den svenska kollektivavtalsmodellen? Det har blivit allt tydligare att de inte har haft några argument utan att hela frågan har handlat om att bevisa Sahlins regeringsduglighet. Att inte backa från ett beslut man långt tidigare har ställt sig bakom – trots att vad man har att ta ställning till har ändrats kraftigt efter det i och med Lavalldomen. Nu brann det i knutarna att få igenom fördraget innan Stråth-utredning kommer om vad Lavalldomen får för konsekvenser för svensk arbetsmarknad. Det viktiga är förmågan att bestämma, vilken skit man sen bestämmer är av mindre betydelse.)

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,

Det stockholmska hålet i själen

Allt fler flyttar till den svenska huvudstaden. Inte längre främst för att få jobb, utan mer och mer för den ”urbana livsstilens” skull. Shopping och homogena områden där alla är exakt lika rika alternativt alternativa som du. Men blir man lyckligare?

DN citerar en rapport som menar att stockholmaren i alla fall generellt sett inte är olycklig, även om man inte jämför med icke-stockholmare. En annan rapport studerar dock vilka värderingar som finns i högre grad hos Stockholmare än andra svenskar. Där framgår att förutom att stockholmarna är mer positivt inställda till ökad konsumtion och ny teknik, så är de ”mindre nöjda med sin bostad, sitt arbete, sin fritid” samt ”generellt sett mer missnöjda än andra svenskar”. Ju närmare city desto mer av dessa värderingar, ju längre ut desto mer som resten av riket.

Jag vet inte om man har kompenserat för det i undersökningen, men annars kan det ju handla om annat än bara värderingar, t ex att högre priser ger mindre faktiska möjligheter att bo med en viss standard. Men man kan väl gissa att en viktig orsak är något mer själsligt. Statushetsen. Den kalla vinden som blåser över götgatsbacken och håller dig vaken om natten. Kungsholmens alla parkettgolv som aldrig riktigt blir sådär perfekta som i inredningsmagasinen. Det finns alltid en finare adress du borde bo på, en snyggare flickvän någon annanstans, alltid en mer framgångsrik pojkvän. Ett lite lyckligare liv du borde leva.

Andra bloggar om , ,

Imorgon sviker Socialdemokraterna facket

Efter domarna om Laval, Waxholm och Rüffert är det uppenbart för alla vilket hot EG-domstolen innebär mot kollektivavtalen. Den sk fria rörligheten är domstolens ideologi och kommer alltid, när det bränner till, att prioriteras före löntagarnas rättigheter och miljön. Samtidigt är det viktigt att se att det är en väldigt speciell betydelse av fri rörlig och konkurrens som åsyftas. Målet är inte att människor ska kunna flytta mellan länder och arbeta, utan målet är att få till stånd ett race to the bottom i löner. Om det fanns avtal som innebar att estniska byggarbetare inte får jobba i Sverige skulle frågan vara en annan. Frågan här gäller ju dock något helt annat, nämligen om de ska ta med sig avtalen från Estland eller följa de avtal som gäller på plats i det nya landet. Vilket alternativ man väljer av dessa har ingenting med fri rörlighet av varor att göra. Det är helt en fråga om hur man vill att maktbalansen mellan företag och löntagare ska se ut på den europeiska arbetsmarknaden. Estländska motsvarigheten till LO står här på de svenska fackens sida i försvaret av kollektivavtal.

När Socialdemokraterna häromdagen presenterade sin valplattform inför EU-parlamentsvalet nästa år är försvaret av kollektivavtalen en paradfråga. Lite märkligt kan tyckas, med tanke på att de redan i morgon – torsdag 20 november – har en reell möjlighet att faktiskt ställa krav för att skydda dessa. Som det ser ut nu kommer de då att välja att inte göra ett jota för att skydda kollektivavtalen. Riksdagen ska rösta om lissabonfördraget och eftersom det kräver 2/3 majoritet för att gå igenom så har S en reell maktposition trots att de befinner sig i opposition. Vill det Socialdemokratiska Arbetarpartiet (sic!) skydda kollektivavtalen är det bara att sluta sig till Vänsterpartiet och kräva som ultimatum att ett sådant skydd ska finnas med som undantag. Kom ihåg det i framtiden när S pratar sig varma om att skydda den svenska modellen – när de faktiskt hade chansen lyfte de inte ett finger.

Andra bloggar om , , , ,

Vägverket ångrar sig och satsar på spårvagnar och tåg

Motorvägsbyggen kommer aldrig någonsin att leda till mindre bilism. Att man anser sig behöva dem beror på vårt samhälles bilberoende, men allt nya motorvägar gör är att fördjupa samma beroende. Fler väljer att ta bilen ju smidigare det är. Men motorvägsbyggena får även mer långsiktiga konsekvenser för bilismen eftersom de gör att städerna glesas ut och anpassas så att nya bostadsområden och affärer uppstår på motorvägsvänliga platser, vilket naturligtvis gör att fler väljer att ta bilen. Vårt beroende fördjupas.

När det gäller Stockholms egen klimatkatastrof Förbifarten så har ju dessutom statliga SIKA pekat på att det inte finns några egentliga förbifartsproblem att lösa eftersom endast runt 200 fordon om dygnet passerar Saltsjö-Mälarsnittet utan att vara på väg till eller från centrala Stockholm.

Nu underkänner Miljödepartementet Vägverkets miljökonsekvensbeskrivning för just Förbifart Stockholm, något som verkar ha fått Vägverket att inse klimathotets allvar! På svd.se kan vi läsa att

Vägverket bedömer fortfarande att bygget kan börja tidigast år 2010.
– Men då ska allt gå på räls, säger Lena Erixon.

Andra bloggar om , , , , 

Krisens sinne för humor

Förra veckans höjdpunkt måste ju sägas vara förstatligandet av den institution som var tänkt att sköta… ehh… utförsäljningarna av statliga bolag.