Allt fler flyttar till den svenska huvudstaden. Inte längre främst för att få jobb, utan mer och mer för den ”urbana livsstilens” skull. Shopping och homogena områden där alla är exakt lika rika alternativt alternativa som du. Men blir man lyckligare?
DN citerar en rapport som menar att stockholmaren i alla fall generellt sett inte är olycklig, även om man inte jämför med icke-stockholmare. En annan rapport studerar dock vilka värderingar som finns i högre grad hos Stockholmare än andra svenskar. Där framgår att förutom att stockholmarna är mer positivt inställda till ökad konsumtion och ny teknik, så är de ”mindre nöjda med sin bostad, sitt arbete, sin fritid” samt ”generellt sett mer missnöjda än andra svenskar”. Ju närmare city desto mer av dessa värderingar, ju längre ut desto mer som resten av riket.
Jag vet inte om man har kompenserat för det i undersökningen, men annars kan det ju handla om annat än bara värderingar, t ex att högre priser ger mindre faktiska möjligheter att bo med en viss standard. Men man kan väl gissa att en viktig orsak är något mer själsligt. Statushetsen. Den kalla vinden som blåser över götgatsbacken och håller dig vaken om natten. Kungsholmens alla parkettgolv som aldrig riktigt blir sådär perfekta som i inredningsmagasinen. Det finns alltid en finare adress du borde bo på, en snyggare flickvän någon annanstans, alltid en mer framgångsrik pojkvän. Ett lite lyckligare liv du borde leva.
Andra bloggar om stockholm, status, ytans dödande tomhet
Jag kan förstå och sympatisera med den här typen av kritik mot vårt tillväxt- och konsumtionsinriktade samhälle. Man tror ju (vill tro? hoppas? längtar efter?) att det finns ett mer genuint sätt att leva livet än att ränna mellan butiker på götgatsbacken (läste du förresten Bengt Olsson i DN på stan?) Samtidigt finns en rad problem med denna kritik tycker jag:
1. Bilden av den ”nedväxlade” samhället blir väl rosaskimrande. Eftersom den är så diffus kan den fyllas med lite vadsomhelst, drömmar om närhet, och genuin vänskap över ett glas vitt i högalidsparken. Ständig ataraxi och alltid sensommar? Visionen om post-growth samhället kan kanske inte göras särskilt konkret men man får inte glömma att livet i ett litet, lugnt samhälle kan vara förfärligt. Gemenskapens baksida är social kontroll, benhårda hierarkier och subtil övervakning (kanske värre än IPRED-lagen?) Ofrihet helt enkelt.
2. Vi jagar säkerligen mycket onödiga saker i våra liv. Vi fyller hålet i själen med nyslipade parkettgolv och gud-vet-vad. Ibland. Men är inte jakten eller strävan något genuint mänskligt. Ibland kan målet tyckas tomt och meningslöst men målet kanske inte är målet. Mycket lyckoforskning tyder på att vi mår som bäst när vi har något eftersträvansvärt inom räckhåll, när vi har känslan av att snart kommer saker bli bättre. När man inte har något projekt (oavsett vad det är) tycker jag man fylls av den största tomheten. Strävan efter att prestera är ju inte enbart, eller ens till största delen, inriktad mot konsumtion utan, tror jag, utan mot immateriella värden (kalla det status om du vill). Du kanske tänker att detta är en följd av den kapitalistiska ordningen? Månne är det så men det är ju oerhört svårt att bevisa (eller motbevisa)
3. Är det inte lite komprometterande att den vision om det goda livet som tillväxtfienderna argumenterar för är just den typ av livsstil som de själva råkar leva? Om det inte finns rättvise- eller miljöskäl för en förändrad livsstil (vilket det iofs finns!) bör man verkligen pracka på andra sin egen livsstil?
(och betänk hur lycklig Dale Cooper verkar vara eftersom han följer rådet att alltid ge sig själv en present varje dag – konsumtion KAN hjälpa till att fylla hålet…)