Att anpassa sig efter de veliga mittenväljarna kan framstå som rationellt i varje enskilt val där ju de i hög grad avgör. Men i långa loppet förlorar man både sin själ och alla skäl att bli omvald. Vem vill arbeta för en rörelse som sviker alla ideal? Kärnväljaren fortsätter kanske rösta rött ett tag till men slutar peppa sina arbetskamrater och grannar att göra samma sak. Till slut väljer hon soffan. Eller Sd. Och så har samhällsklimatet vridits ytterligare några grader åt höger och chansen att föra en vänsterpolitik ytterligare försvåras. Borgarna kommer alltid att vara bäst på borgerlig politik.

En socialdemokrati som har gett upp ambitionen att långsiktigt skapa opinion ägnar sig idag åt att genom triangulering och avancerade opinionsmätningar följa opinionen. ”Jaha, medelklassen i storstäderna vill inte ha socialdemokrati längre – då slutar vi vara socialdemokrater.” Självförtroendet att istället visa väljarna varför de borde rösta vänsterut saknas helt.

Daniel Suhonen skriver om vänsterns – i hans fall främst sossarnas – behov av opinionsbildning. Det är kloka ord med en uppmaning att satsa på arbetarrörelseägd media. Om det bästa är en daglig papperstidning eller nåt annat mediaformat väl lite osäkert, men klart är att behovet är stort.

En effektiv opinionsbildning brukar ofta framställas som en som sätter agendan istället för att anpassa sig efter motståndarens frågor. Det är naturligtvis sant, men inte hela sanningen – så länge man inte själv har hegemonin behövs det ibland motargument också. När halva befolkningen röstar på borgarna så gör de det varken för att de är dumma eller onda. En del har borgerliga värderingar eller egenintresse, men andra – avgörande – gör det faktiskt för att de tror att det är bäst för alla. ”Visst, stor välfärd med höga skatter låter fint, men funkar det verkligen i längden? Får man för mycket a-kassa så slutar ju folk jobba och samma sak med sjukpenningen. Och var ska folk jobba om det är för svårt att starta företag…” De känner igen problembilden från sitt eget liv med någon kollega som verkar utnyttja systemen och plötsligt verkar en moderatröst rätt rimlig. Det är där vänstern måste ta borgarnas argument på allvar, möta dem som att de är rationella – men felaktiga. Även om vi anser att de som driver politiken är äckliga, så måste vi möta deras argument som att de är i någon mening rimliga. Vi kan det. De har ju fel och vi kan visa det. Det som behövs är inte så mycket icke-borgerlig nationalekonomisk forskning som intuitiva argument för hur ett samhälle med stor offentlig sektor byggt på solidaritet faktiskt inte bara är rättvist utan dessutom funkar.

Andra om opinionsbildning, socialdemokraterna, vänstern. Intressant?

Sjukskrivningarna har gått ned. Att hårdare regler som genom magi förvandlar sjuka till friska genom förändrade krav för sjukpenning är dock inget att fira. Åtminstone inte så länge du hör till den grupp människor som har en kropp och en själ – då kan du nämligen en dag själv bli sjuk.

Och som många har påpekat: så mycket kamp och överklagande det krävs för att få ersättning i dag, måste man vara både frisk och stark för att klara av att vara sjuk.

Läs mer om regeringens förändringar: Rehabkedjan är en utsvältningskedja

Det har påståtts att en röst på V också är en röst på S. De som resonerar så gör det nog delvis på grund av ett spelteoretiskt missförstånd om enskilda rösters vikt. Först och främst: man har en överenskommelse om att bilda en trepartiregering – V och Mp kommer inte att vara passiva stödpartier. S kommer väl vara störst kan man tro, men styrkeförhållandena avgörs naturligtvis mycket av hur många röster V och Mp får. Starkt V = starkt vänsterpolitik.

Har då en enskild röst någon betydelse? Tja, om man ska rösta över huvud taget måste man helt enkelt anta det. Och har man gjort det så följer ju att den inte bara har betydelse för vilket block som blir störst utan även på styrkeförhållandena inom blocken. Man kan inte anta inflytande på det ena och determinism för det andra. En röst är aldrig en röst på ett block med fixa styrkeförhållanden.

I själva verket har ju en röst på V faktiskt en större betydelse för det interna styrkeförhållandet i vänsterblocket än vad det har betydelse för vilket block som bildar regering. Om det väger ungefär jämnt mellan blocken har rösten dubbelt så stor betydelse på det interna styrkeförhållandet eftersom det är en del av en hälften så stor grupp röster (rösterna på vänsterblocket).

Vad har V för möjligheter att få 15-20&? Tja, det beror ju på hur folk röstar… På något sätt funkar deterministiska tankesätt väldigt dåligt när det handlar om att fatta beslut och inte bara förutsäga. Den sant spelteoretiske strategen stannar nog hemma på valdagen och förbättrar sin välfärd på mer effektiva sätt än att rösta. Samtidigt inser vi att om alla gjorde det skulle det gå åt skogen.

(Inlägget baserat på en kommentar jag skrev hos Svensson.) Intressant?

Försäkringskassans chef Kurt Malmborg meddelade just att han avgår. Han har fått ta emot massiv kritik för försenade utbetalningar och dåligt skött omorganisering. Men även hur han har skött den nya s k rehabiliteringskedjan anges som ett skäl till hans avgång.

I sammanhanget ska man ha två saker klart för sig. Malmborg är inte ansvarig för rehabiliteringskedjan och rehabiliteringskedjan är inte någon rehabiliteringskedja.

Den moderatledda regeringen med Cristina ”Jag-var-utbränd-men-vilade-upp-mig-på-två-dagar” Husmark Pehrson i spetsen har förutom sänkta ersättningsnivåer, sänkta tak och ett allmänt misstänkkliggörande av sjuka, infört vad man kallar för en rehabiliteringskedja. De bär ansvaret. Kedjan innebär fasta tidsgränser för när en sjukskriven ska genomgå olika prövningar. Det bisarra är att den inte innebär någon rehabilitering utan endast att sjukpenningen dras in bit för bit. Om kedjan får folk att börja jobba så beror det på att de blir av med sjukpenningen och tvingas till det oavsett förmåga – inte på att de har fått någon rehabilitering. Man blir fattigare, knappast friskare. Utsvältningskedjan är ett rimligare namn.

Nu i januari skulle inte jag heller vilja vara chef för Försäkringskassan. vill inte jag heller. Då kickar nämligen andra steget i kedjan in för första gången sedan de nya reglerna började gälla. Om du har varit sjukskriven i mer än 180 dagar ska Försäkringskassan då pröva din arbetsförmåga mot hela arbetsmarknaden. Det betyder att det i princip inte längre har någon betydelse att du redan har en anställning. Det har heller inte någon betydelse att du har en viss utbildning. Det finns undantag men huvudprincipen nu är att det enda som har betydelse är om du kan utföra något arbete utav ”alla arbeten på den reguljära arbetsmarknaden” eller ”annat lämpligt arbete”. Finns det något sådant arbete som Försäkringskassan bedömer att du skulle kunna klara av trots din sjukdom, förlorar du din sjukpenning.

Här handlar det alltså om arbetsmarknaden i hela landet. Hur långt du skulle vara tvungen att pendla – eller flytta – är ingenting som Försäkringskassan ska ta hänsyn till. Att du kanske har familj som inte kan flytta har inte heller det någon betydelse. Ingen hänsyn får tas till ålder, kön eller situationen på den lokala arbetsmarknaden. Och det räcker med att det någonstans finns sådana arbeten – om de är lediga eller ej saknar betydelse. Finns det något slags jobb någonstans som du bedöms kunna utföra så klassas du nu som arbetslös och mister din sjukpenning. Tusentals människor kommer i januari att hänvisas till soss eftersom de gått ur eller mist sin a-kassa. Voila – en låglönearbetsmarknad är skapad.

dn1, dn2, svd1, svd2. Andra om försäkringskassan, sjukförsäkringen, rehabiliteringskedjan, politik, regeringen. Intressant?

Det här är den mest maxade enmansaktionen på länge. En ensam okänd aktivist klättrar över ett tre meter högt elektriskt rakbladsförsett staket, går in i turbinhallen på en av Englands största kolkraftverk och stänger av en enorm 500MW-turbin. Han/hon lämnar ett lakan med ”no new coal” skrivet med gaffatejp och promenerar ut samma väg igen. Under de fyra timmar det dröjer att få igång turbinen igen går hela Storbrittaniens utsläpp av växthusgaser ned med 2%.

Brittisk klimatkativism är världsledande och det här gör den ju inte sämre. Förutom att turbinaktivisten här genom den direkta koldioxidminksningen klimatkompenserade för ett helt liv av flygresor, så är det den här typen av drastiska aktioner som behövs för att få folk att hajja att det är bråttom nu. Läget är akut. Urvattnade och oklara EU-fördrag räcker inte.

Andra om: aktivism, klimat, miljö, energipolitik

I Aten tågar nu tusentals mot parlamentet. Generalstrejk och kravaller. Att sätta elda på det offentliga och vandalisera folks bilar har som alltid endast stöd inom mycket små grupper. Den mytiska gruppen ”vanligt folk” sysslar mycket sällan med sådant. Men även om de tar avstånd från metoderna så har de politiska kraven den här gången ett brett stöd. Folk – av alla åldrar – har fått nog av högerregeringens nyliberala politik med välfärdsnedskärningar, pensionssystemkollaps och utbildningsprivatiseringar. En vän berättar att även många av de som röstade på regeringen nu är ute på gatorna. Människors framtidsutsikterna i dagens system ser usla ut. Vad vill man då? Man vill byta system.

En bakomliggande faktor som nästan helt missats i media är dock flyktingarnas situation i Grekland. Invandrarverket i Aten är den enda plats där man kan söka asyl i hela Grekland och har öppet för detta en dag i veckan. Människor står i en oändlig kö där poliser väljer ut några personer helt godtyckligt. Trängsel, desperation, ilska. De senaste veckorna har människor drunknat när de knuffats ner i kanalen bredvid kön och när det nu höll på att hända igen samtidigt som invandrarverket höll på att stänga fick folk nog. Man satte eld på soptunnor – polisen gick till attack. Vänsteraktivister som sympatiserar med flyktingarnas omänskliga situation anslöt och kravallerna började. En 15-åring sköts och kravallerna spreds över hela landet.

Är det här ett utslag av sydeuropeisk rättsosäkerhet skild från vår egen fina humana asylpolitik? Naturligtvis inte. Nordeuropa har drivit fram Dublin-konventionen för att migranter endast ska få söka uppehållstillstånd i det första land de kommer till i EU. Eftersom det inte är så vanligt att folk kommer till Sverige via Svalbard så betyder det att Sverige och Europas asylpolitik i stor utsträckning är just Greklands – obefintliga – asylpolitik. Medelhavsländerna får göra the dirty work att internera folk i jätteläger och hålla emot.

Jag har träffat personer (gömda i Sverige) som levt i de enorma flyktinglägrena utanför Aten och de vill inte tillbaka dit. En kvinna hade flytt från väldigt dåliga saker i sitt hemland, men det hon talade om mest nu var hur rädd hon var för att på grund av Dublin avvisas tillbaka till lägren. De lägren är svensk migrationspolitik och utgör inte någon perifer del av den svenska staten – de är en del av statens själva gräns och är på så sätt helt centrala i vad Sverige är. Det är ur den sociala situationen protesterna kommer  och de är i grunden – via Dublin – även Sveriges.

Intressant? Bloggar: Loke, Roya, Kildén & Åsman, annarkia, Röda Malmö, Svensson. Press: dn, svd. Andra om Grekland, asylpolitik, kravaller, Dublinkonventionen

Dagar som idag kan det vara värt att plocka fram en lysande diskussion om nykenyanismen.  Se kommentarsfältet till den här artikeln.

Andra om ekonomi, stimulanspaket, keynesianism, usa, obama

Ilska och sorg. Igår brann kulturhuset Cyklopen ned. Det fantastiska brokigt ihopsnickrade containerslottet, icke-auktoritärt och oberoende, Högdalens pärla. Allt talar för att det är nassarna som gjort det.

Jag börjar nästan gråta när jag tänker på allt det arbete som lagts ned och allt det Cyklopen symboliserar som nu har atackerats. Men sen finns det en annan sorg där också. En sorg och rädsla för allt som det här kan komma innebära. Risken är stor att allt fler inom de rödsvarta rörelser som har haft cyklopen som ett hem nu kommer att förtvivlas, sluta sig och välja våldet. Nazisterna svarar på samma sätt och det hela eskalerar bortom kontroll. De som inte tror på våld känner sig snart inte längre hemma i rörelsen och drar sig undan. De som är kvar gräver sig djupare och djupare ned i symbiosen med motståndarna. Möjligheterna minskar ännu mer att formera det breda folkliga motstånd som är nödvändigt för att motarbeta nazismen på riktigt.

Det är den 30 november idag. Om en vecka är det Salem. NSF nystartar som ”Folkfronten”. Jag tänker på 90-talets brinnande flyktingförläggningar och det hela känns väldigt, väldigt dåligt.

Men! Cyklopen står för ett konstruktivt motstånd, att helt konkret och tålamodskrävande bygga ett hem. Fram med svetsen, sågarna och plank – vi fortstätter!

Stöd återuppbyggnaden på pg. 1607552-5. Manifestation vid Sergelsgatan början, typ Plattan, alldeles strax (30/11) kl 16. Och sen på lördag 6 december, kl 12:00 i Salem C. Vi ses!

Andra om cyklopen, nazister, antifascism, 30 november. Andrea Doria, Proletärbella.

Är mäns våld mot män allvarligare än mäns våld mot kvinnor? Igår var det internationella dagen mot det senare, vilket Svensson uppmärksammar på följande vis:

Våld av unga män mot unga män är och har alltid varit det stora våldsproblemet. Inte våld mot kvinnor.

Att våld inom gruppen unga (fulla) män är den vanligaste formen av våld i Sverige är värt att påpeka. Att det ökar är väldigt allvarligt. Men betyder det att det är ”det stora våldsproblemet”? Vad det stora våldsproblemet utgörs av beror väl på vad man har intresse av, men klart är att en grupp som drabbas av låt säga 50 misshandelsfall en viss helg inte nödvändigtvis är ett fem gånger så stort problem som en som drabbas av 10.

Ett knytnävsslag är något långt mycket mer än den direkta smärtan, blåmärkena och det eventuella sjukhusbesöket. När det görs av en man mot hans fru eller flickvän innebär det nästan alltid skapandet och upprätthållandet av ett maktförhållande som går långt utöver det enskilda slaget. Det handlar om maktbalansen i hela deras relation. Om rädsla, kontroll och utökat rum för nya slag i framtiden. Skammen och hemlighållandet gentemot omgivningen. Barn som tvingas se på. Och mer än så – förhållandet mellan män och kvinnor i allmänhet påverkas långt utanför de grupper som är direkt inblandade. Rädsla, kontroll, vetskapen om vem som har makten över vem. Om vad det innebär att vara man respektive kvinna.

När en ung full man fäller ett på ytan likadant knytnävsslag mot en annan ung full man utanför krogen en lördagsnatt den 25e är de större konsekvenserna helt annorlunda. Naturligtvis finns där den direkta smärtan och ofta skapar det säkert en rädsla hos den drabbade mannen för att vara ute på nätterna. Kanske skam. Men proportionerna är i allmänhet helt annorlunda. Det handlar inte om skapandet av rädsla och maktlöshet inför en person du lever tillsammans med. Och knytnävsslaget på krogen skapar inte ett maktförhållande mellan två olika samhällsgrupper. En stor del av mellanmanligt våld kan nog tvärtom ses som en rätt intern grej inom samma grupp av män som super och slåss – ena dagen är det jag som slår, andra dagen du.

Intressant?  Andra bloggar om våld, feminism, politik

Äger man sin egen tid och har det i så fall någon betydelse för IPRED-lagen?
Bloggen Bent skriver

För i slutändan så är det, trots vad fildelningsanhängarna säger, en fråga om äganderätt. Äganderätten till sin egen tid, sina investeringar, och sina egna händers arbete. Och det är själva grunden för äganderätten, bortom alla konkreta ting som produceras av handens arbete.

Jag äger alltså min egen tid. Att jag äger min tid skulle ju kunna tolkas som att det är jag och ingen annan som bör få välja var jag ska lägga den tiden. Det verkar rimligt. Så länge jag inte på ett rättmätigt sätt är frihetsberövad, så bör jag få bestämma själv vad jag ska göra imorgon mellan kl 9 och 17.

(Dvs så borde det vara: fria beslut och frivilliga avtal. I ett samhälle där endast ett fåtal äger de produktionsmedel som är nödvändiga att använda för att vara en fullvärdig samhällsmedborgare ser det som bekant annorlunda ut – avtalet om att sälja 8 st av min morgondags timmar är i själva verket inte alls särskilt frivilligt. Men det är ett stickspår.)

Men Bent går längre. Han menar inte bara att jag har rätt att bestämma över min tid, utan att jag även har rätt till de ting som jag har lagt ned min tid i. Det är något helt annat och verkar inte alls självklart. Om jag arbetar 8 timmar på en wikipediaartikel så äger jag inte den texten och om jag lägger ned 8 timmar på att rena vattnet i Östersjön så äger jag inte Östersjön heller. När nedlagt arbete innebär ägande av ett ting och rätt att utestänga andra från användandet av detta ting, är aldrig självklart. Det betyder inte att jag aldrig äger någonting, utan bara att äganderätten är något som vi måste konstruera och avgränsa tillsammans på politisk väg. Har Bunny Striker Lee rätt att stänga ute andra från användadet av reggae på grund av att han la ner ett enormt arbete på att skapa stilen? Och vad gäller för de enskilda låtar han har producerat?

Vad som är en bra utformad äganderätt för t ex låtar, musikstilar och innnanhav måste alltid vara något vi kommer överens om utifrån vilka fördelar och nackdelar den har. I den avvägningen väger det naturligtvis oerhört tungt hur ett visst slags äganderätt påverkar skapandet av nya konstverk, men det har även betydelse hur stor tillgång människor kan få av konstverken. Men ytterligare en faktor att ta med är att en rimlig äganderätt måste vara möjlig att upprätthålla. Här kommer teknologin in. Privat äganderätt av ett moln (som jag har lagt ned mitt arbete i) är inte rimligt oavsett vilka fördelar det hade haft om det vore möjligt. På grund av teknologisk utveckling är nu äganderätt till inspelad musik inte längre möjlig att upprätthålla som det var förut. Man kan försöka med en IPRED-lag men för det första är det tveksamt om det skulle lyckas ens kortsiktigt. För det andra innebär det att man ger privata multinationella bolag en fullständigt orimlig befogenhet att göra polisens jobb.

Något som jag tror förvirrar här och som behövs för att Bents argumentation ska bli åtminstone lite rimligare är begreppet legitima förväntningar. Om jag har goda skäl att tro att jag kommer äga ett moln när jag lagt ned arbete på det så gör det att jag kan ställa rimliga krav på att få äganderätten till det. Dvs det räcker inte med att jag faktiskt tror det utan det måste finnas goda skäl utifrån lagstiftning, tillgänglig kunskap om teknologin, osv – jag har en legitim förväntning. Någonting problematiskt finns det i att förvägra musiker och konstnärer äganderätten till ett verk som de lagt ned sitt arbete i ett verk om de hade legitima förväntningar om att kunna begränsa andras tillgång till det.

Hur pass problematiskt? Tja, de som har skapat musik eller film de senaste åren bör ju ha varit medvetna om att fildelning kommer att ske. De som skapat musik eller film innan storskalig fildelning blev allmänt känt är kanske mer berättigade till sina verk – å andra sidan bör en rimlig konstnärlig äganderätt klinga ut med tiden och de har vanligen fått skälig ersättning redan. Notera att ett sådant argument om legitima förväntningar bara gäller konstverk som skapats med nuvarande och tidigare lagstiftning, dvs det är inget skäl för att skydda nyskapade konstverk i framtiden. Talar det mot en legalisering av spridning av tidigare skapat material? Talar det för IPRED? Nja, jag tycker det väger ganska lätt gentemot de andra värdena. Men det är inte självklart.

Intressant? Läs även andra bloggares åsikter om ipred, äganderätt, upphovsrätt, fildelning, legitima förväntningar